Glenmorangie Spios

Glenmorangies senaste tillskott i Private Edition serien har anlänt! Låt oss se vad den går för.

DoftGräs, eller snarare hö, jordig. Mentol, halstablett. Medicinal. Spontant tänker jag tandläkarmottagning. Den har en slags ”sötunken” ton som jag inte brukar hitta i maltwhisky. Är det ryefaten som talar? Efter lite tid i glaset kommer mer läderartade inslag, och doft av trä. Men jag hittar inte den söta, honungsaktiga karaktären jag brukar hitta i Glenmorangie. Med lite vatten: doften av omogna krusbär gör entré. Även gröna äpplen, och den blir lite sötare. I övrigt mer av samma. Trä, läder och mentol. Doften går från tandläkarmottagning till visumhallen på någon amerikansk flygplats. Misstänker att doften påminner mig om någon städprodukt jag inte kan placera närmare.

Smak: Mycket sötare anslag än doften antydde. Vanilj, och skolkritor (godiset, inte dom man skriver med). Nästan en mintig, eucalyptisk fräschör i smaken. Flammar till i munnen som en kraftig halstablett, men så fort man svalt sitter man med en rätt sträv och spritig eftersmak. Påminner lite om deras buteljering Astar, som också var kantig och sträv i eftersmaken, men som blev bättre och bättre ju mer man smakade den. Med lite vatten: fortfarande väldigt mycket vics blå. Men lite mer nertonat i eftersmaken. Ren, klar, lite metallisk smak. Fortfarande med en ordentligt spritig eftersmak. Vitpepprig.

Slutsats: En intressant whisky, som definitivt inte är inställsam. Och definitivt inte är dålig. Jag håller Glenmorangie som ett av mina favoritdestillerier, så den har en del att leva upp till. Och i det sammanhanget är den egentligen för endimentionell och sträv i smaken för min smak, med en alldeles för spritig och i övrigt anonym eftersmak. Men samtidigt… den vill utmana, och lyckas. Jag vill ta en till klunk. Ge den en chans till nu när glaset är tomt. För det finns något där. Hur står den sig mot konkurrensen? Bara för att sätta den i ett sammanhang testade jag den tillsammans med Glenmorangies andra Private Edition buteljeringar Ealanta och Tùsail. Och där är Ealanta helt klart favoriten. Den har en helt annan komplexitet och karaktär. Tùsail kniper andraplatsen även om det är rätt jämt mellan den och Spìos.

Betyg: Klart värt att ge den en chans. Prova den om du hittar den på någon mässa eller på krogen. Men jag kommer nog inte att köpa en flaska.

 

Glenmorangie Spios finns att beställa på Systmbolaget här

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *